22:15:00
Livet bakom en mask
Alla har vi gjort det någon gång. Låtsats ett leende, sagt att allt var bra fastän det var helt åt helvete. Alla har vi satt på oss den där masken någon gång och kanske till och med inte orkat tagit av den.
Under dessa åtta år av min pappas missbruk så har ingen i min omgivning fått se mig gråta. Ingen har ens så mycket som tänkt en tanke på att jag skulle ha något problem alls i mitt liv. Hur vet jag det? För idag har jag gått ut med min livhistoria till mina nära och deras reaktioner? Det var de som bröt ihop och fattade ingenting att de inte sett något.
Tjejen som man ser i skolan som man undrade var hon får all energi ifrån. Hon som alltid hade ett leende på läpparna och brydde sig om andra. Hon som gick runt med den nya Louis Vuitton väskan, primeboots och burburry jackan. Hon som aldrig klagade på det minsta. Hon var jag.
Men samtidigt var jag den tjejen som fall till golvet såfort jag stängde ytterdörren. Tårarna föll och jag lärde mig snabbt den tysta gråten. Det gråt som man självmant lär sig för att inte skapa mer trubbel hemma. Plötsligt lever man som medberonde efter tre regler: Du skall inte tala, du skall inte känna och du skall inte se.
Jag kände ett otroligt ansvar att ta på mig olika tjocka masker varje dag beroende på hur illa det var hemma. När någon väl såg igenom mig ( har hänt två gånger på åtta år) så kasta jag ut de ur mitt liv. Jag vill kunna skådespela ostört, för vem vet vad som skulle kunnat hänt om omgivningen fick reda på att JAG hade en pappa som var alkoholist?
Sedan fanns det såklart de dagar då jag varken fysiskt eller psykiskt orkade ta på mig dessa masker. Så då hade jag "ont i magen", "ont i huvudet", "läkarbesök" och allt vad det kunde vara. I det sista skedet av mitt medberoende kände jag att varje gång jag tog på mig sminket var det som att det var då jag tog på mig masken.
Tänk på att även de som både i skola och jobb verkar ha ett perfekt och ostört liv, har en livshistoria de med. Jag har haft folk blibit arga på mig för att de har tyckt att jag inte har rätt att säga till om dittan och dattan då jag inte gått igenom saker i livet. Nu när jag öppnat upp mig och berättat har de fått super dåligt samvete för att blivit arga.
Så tänk på det.
Dottern som inte fick lov att finnas
Jag har också levt med en alkoholist i min familj, min mamma. Hon är det fortfarande och förnekar det när hon är full, men vi har pratat om det när hon varit nykter och då har hon erkänt men skyllt det på problemen med min pappa... Jag älskar min mamma över allt annat, hon har alltid funnits där för mig medan min pappa inte är likadan (han är antagligen också anledningen till att hennes problem började, jag vet inte riktig). Hon gör allt för oss barn, men alkoholen är hennes brist. När hon dricker blir hon inte min mamma och vi har alltid bråkat flera gånger i veckan, jag tog aldrig hem kompisar heller för att jag inte visste om hon skulle vara nykter eller inte. Jag mådde verkligen dåligt när jag bodde hemma i perioder. Ibland har hon bra dagar (när hon faktiskt inte dricker, eller inte så mycket) och ibland kommer hon hem från jobbet och är full på två-tre timmar... Usch, blir verkligen emotionell av att skriva det här. Det är bara ett par av mina vänner som vet om allt det här. Men nu har jag äntligen flyttat hemifrån och jag har inte fällt en enda tår, jag är glad varje dag. Självklart saknar jag mamma - bara inte den delen av henne. Jag har velat flytta hemifrån sen 2007 då allt startade och det har varit 7 jobbiga (och emellanåt såklart bra) år. Jag har själv behandlat mamma dåligt emellanåt när jag inte stått ut längre, gjort saker jag verkligen ångrar och jag har önskat att jag var död säkert 100 gånger. Därför tror jag att det är bättre för oss båda att vi inte bor under samma tak, för nu kan vi sakna varandra istället för att bråka med varandra varannan dag. Och det är skönt. Jag mår äntligen bra nu och jag hoppas att hon en dag gör det, för jag älskar ju henne och vill att hon ska må bra.